- Lina Sjöström

Är försjunken i tankar angående det hemska som skett i Norge det senaste dygnet. Bombdåd och massaker. Det är ofattbart att en människa kan avrätta över 80 ungdomar utan att röra en min. Hur fungerar hjärnan på en människa som utför en sådan gärning? Vad tänker man när man detonerar en bomb som tveklöst var gjord för att döda? De och tusen fler funderingar irrar runt i hjärnan just nu. Om det är Anders Behring Breivik som står bakom händelserna utgör han ett gott exempel på att extremister bör utrotas. Det är osunt att ha så djupt inpräntade åsikter och vanor.

Överallt kan man idag höra och läsa om tragedierna och jag känner att jag vill veta så mycket som möjligt. Jag vill försöka få en bild av vad som egentligen har hänt, men jag hajade till när jag på radion hörde om en kvinna som sms:at in till programmet med åsikten att det var hemskt hur denna sak överskuggade fattigdomen i afrika. Är människan allvarlig? Varje dag läser vi om krig, svält och död världen över, VARJE dag. Men när det sker ett terrordåd i vårt grannland så ska man inte kunna yttra sig om det utan att få dåligt samvete? Skäms på den kvinnan som uttalat detta. Det går inte att jämföra det som hänt i Norge med världssvält. Självklart är svält något som vi alltid ska arbeta mot, något som jag redan gör på olika vis, MEN det är en fråga som alltid är och kommer att vara aktuell, det är ingen nyhet. Händelserna i Norge är något nytt och rätt så främmande, något som kanske t.o.m utgör ett hot till vårt land Sverige, något som är så illa att det är det värsta som hänt i skandinavien i modern tid.

Ilskan är bottenlös men ger mig också mer glöd till viljan att göra världen till en bättre plats.

Jag skänker många tankar till de överlevande från Utøya, anhöriga och till de skadade i Oslo.

Jag har haft den bästa helgen ever och vill gråta en liten tår för att den är slut. Tänk att en sån patetisk liten festivalwannabehelg i Sveg kan ge så mycket! Men efter att ha levt på kolhydrater i form av öl och strips sedan i torsdags är man lite däst och kroppen är sliten som en gammal skurtrasa. Men helt klart värt!

När jag först kom hem till Sveg i början av juli kände jag mig lite malplacerad och dyster, men nu har man fallit in i gamla vanor igen och det känns bra. Kan se charmen i att den enda sysselsättningen man har är att åka bil och hyra film, lite småmysigt sådär. Gick runt byn (Överberg) nyss och slogs av hur fint det är här uppe i härjedalen ändå. Högst uppe i byn får man en otrolig utsikt över Svegssjön och i solnedgången ser fjällen ut som rosa-lila skuggor i fjärran. Fick även se en söt liten rävfamilj ute på täkten, de skuttade runt i det höga gräset och stirrade nyfiket på mig som om jag var en utomjording, ville ta med dom hem i en säck.

Nu ska jag snart hämta lillasyster på Sveg och sedan sova bort resten av bakfyllan innan jobbet sätter igång imorgon.

Härliga liv.







Jag har dom finaste vännerna i världhistorien, utan tvekan